Jonas Dahlströms serie «07:27:47» var et av fem bidrag som ble valg ut til Fotografis Portfoliopris i november. De neste ukene presenterer vi intervjuer med alle de fem fotografene fra fjorårets pris.
– Du ble før jul plukket ut som en av fem fotografer til Fotografis Portfolioutgave. Kan du fortelle oss litt om din bakgrunn som fotograf?
– Jag har fotograferat sedan jag var fem år gammal och är i grunden självlärd. På senare år har jag gått tre workshops på Nordens Fotoskola och en ettårig fotolinje på Sörängens Folkhögskola. Annars har jag en magisterexamen i ryska och det är nog inte omöjligt att jag har inspirerats en del av den ryska konstruktivismen i min dragning till enkla, grafiska former. Jag har aldrig fotograferat kommersiellt och har inte heller något intresse av det. Jag trivs bra med att ha fotografin som ett eget “rum” där jag kan göra vad jag vill.
– Serien som du sendte inn het ‹07:27:47›. Kan du fortelle litt om prosjektet?
– I det här projektet har jag försökt att framhäva den minimalistiska estetik som kan uppstå i samspelet mellan ljus, skuggor och geometriska former i stadslandskapet. Någonstans i varje bild finns det också en människa som är på väg någonstans. Min tanke var att den här människan dels skulle tillföra en rörelse i bilderna och dels göra så att projektet inte bara blir en berättelse om staden som sådan, utan framför allt en berättelse om förhållandet mellan den enskilda individen och stadslandskapet – om den anonymitet och ensamhet som jag tror att de flesta ibland kan känna i förhållande till sin omgivning. Jag försökte i möjligaste mån att dölja de förbipasserandes identitet, genom att fånga dem i ögonblick då man inte kunde se deras ansikten. Meningen var nämligen inte att skapa några personporträtt utan att de snarare ska kunna representera vem som helst. Var någonstans bilderna är tagna framgår inte heller. Förutom människans rörelse så rör sig även ljuset över staden. Man kan tycka att många av de här miljöerna är grå och statiska, men i själva verket förändras deras utseende hela tiden, beroende på hur ljuset och skuggorna faller. Betong kan vara ett vackert material i sig själv men också en utmärkt projektionsyta!
– Serien er dokumentarisk samtidig som den er konseptuelt forankret. Hvordan jobbet du med uttrykket?
– Bilderna är tagna på olika platser i Sverige, från Skåne i söder till Luleå i norr. Det var som en lång upptäcktsresa där jag samlade på bilder under fyra års tid. Min metod påminde en hel del om naturfotografering, fast i det urbana landskapet. Jag hade en ganska så tydlig vision om vad jag ville att kompositionerna skulle innehålla (eller inte innehålla) och strävade alltid efter att finna så rena och strama utsnitt som möjligt. Ibland promenerade jag bara omkring med min kamera, men ofta hade jag förutbestämt plats och tidpunkt för fotograferandet genom att leta efter lämpliga miljöer på Google Streetview och med hjälp av en app som visar ljusriktningen vid olika klockslag. På så sätt kunde jag förutse ungefär hur ljuset och skuggorna skulle falla och hur dags jag borde befinna mig på en viss plats. Sedan var det bara att stå och vänta på att något skulle hända – vilket det så klart inte alltid gjorde. Trots all planering så var jag i slutändan ändå utlämnad åt faktorer som jag inte kunde styra över. Inte minst var det opålitliga skandinaviska vädret ofta ett bekymmer, då jag alltid ville fotografera i klart solljus. Eftersom tiden varit så central i processen kom jag på att jag skulle döpa varje bild efter det klockslag då jag tog den och sedan sortera bilderna efter klockslagen. Den första bilden är tagen kl 07:27:47 och den sista 19:27:47. Bildserien utgör därmed en sekvens av ögonblick som utspelar sig under 12 timmar – som en dag i stadens liv.
– Jobber du fortsatt med serien?
– Projektet resulterade i en bok som gavs ut på Kerber Verlag i Tyskland. När boken var klar kände jag mig också ganska klar med det här projektet. Åtminstone för tillfället. Nu har jag istället påbörjat ett mer personligt projekt som kommer att handla om relationen mellan mig själv och min pappa som har drabbats av demens och Alzheimers. Han brukade ta bilder av mig när jag var liten och nu är det istället jag som tar bilder av honom, med samma kamera. Vem vet, kanske blir det en bok till om några år…
