– Du ble før jul plukket ut som en av fem fotografer til Fotografis Portfolioutgave. Kan du fortelle oss litt om din bakgrunn som fotograf?

– Jag har fotograferat sedan jag var fem år gammal och är i grunden självlärd. På senare år har jag gått tre workshops på Nordens Fotoskola och en ettårig fotolinje på Sörängens Folkhögskola. Annars har jag en magisterexamen i ryska och det är nog inte omöjligt att jag har inspirerats en del av den ryska konstruktivismen i min dragning till enkla, grafiska former. Jag har aldrig fotograferat kommersiellt och har inte heller något intresse av det. Jag trivs bra med att ha fotografin som ett eget “rum” där jag kan göra vad jag vill.

– Serien som du sendte inn het ‹07:27:47›. Kan du fortelle litt om prosjektet?

– I det här projektet har jag försökt att framhäva den minimalistiska estetik som kan uppstå i samspelet mellan ljus, skuggor och geometriska former i stadslandskapet. Någonstans i varje bild finns det också en människa som är på väg någonstans. Min tanke var att den här människan dels skulle tillföra en rörelse i bilderna och dels göra så att projektet inte bara blir en berättelse om staden som sådan, utan framför allt en berättelse om förhållandet mellan den enskilda individen och stadslandskapet – om den anonymitet och ensamhet som jag tror att de flesta ibland kan känna i förhållande till sin omgivning. Jag försökte i möjligaste mån att dölja de förbipasserandes identitet, genom att fånga dem i ögonblick då man inte kunde se deras ansikten. Meningen var nämligen inte att skapa några personporträtt utan att de snarare ska kunna representera vem som helst. Var någonstans bilderna är tagna framgår inte heller. Förutom människans rörelse så rör sig även ljuset över staden. Man kan tycka att många av de här miljöerna är grå och statiska, men i själva verket förändras deras utseende hela tiden, beroende på hur ljuset och skuggorna faller. Betong kan vara ett vackert material i sig själv men också en utmärkt projektionsyta!

 – Serien er dokumentarisk samtidig som den er konseptuelt forankret. Hvordan jobbet du med uttrykket?

– Bilderna är tagna på olika platser i Sverige, från Skåne i söder till Luleå i norr. Det var som en lång upptäcktsresa där jag samlade på bilder under fyra års tid. Min metod påminde en hel del om naturfotografering, fast i det urbana landskapet. Jag hade en ganska så tydlig vision om vad jag ville att kompositionerna skulle innehålla (eller inte innehålla) och strävade alltid efter att finna så rena och strama utsnitt som möjligt. Ibland promenerade jag bara omkring med min kamera, men ofta hade jag förutbestämt plats och tidpunkt för fotograferandet genom att leta efter lämpliga miljöer på Google Streetview och med hjälp av en app som visar ljusriktningen vid olika klockslag. På så sätt kunde jag förutse ungefär hur ljuset och skuggorna skulle falla och hur dags jag borde befinna mig på en viss plats. Sedan var det bara att stå och vänta på att något skulle hända – vilket det så klart inte alltid gjorde. Trots all planering så var jag i slutändan ändå utlämnad åt faktorer som jag inte kunde styra över. Inte minst var det opålitliga skandinaviska vädret ofta ett bekymmer, då jag alltid ville fotografera i klart solljus. Eftersom tiden varit så central i processen kom jag på att jag skulle döpa varje bild efter det klockslag då jag tog den och sedan sortera bilderna efter klockslagen. Den första bilden är tagen kl 07:27:47 och den sista 19:27:47. Bildserien utgör därmed en sekvens av ögonblick som utspelar sig under 12 timmar – som en dag i stadens liv. 

– Jobber du fortsatt med serien?

– Projektet resulterade i en bok som gavs ut på Kerber Verlag i Tyskland. När boken var klar kände jag mig också ganska klar med det här projektet. Åtminstone för tillfället. Nu har jag istället påbörjat ett mer personligt projekt som kommer att handla om relationen mellan mig själv och min pappa som har drabbats av demens och Alzheimers. Han brukade ta bilder av mig när jag var liten och nu är det istället jag som tar bilder av honom, med samma kamera. Vem vet, kanske blir det en bok till om några år…

dahlstroem.weebly.com

I år arrangeres Fotografis Portfoliopris i samarbeid med vår hovedsponsor foto.no, og med fotofestivalen Nordic Light der årets vinner vil få produsert en utstilling med vinnerbidragene som vises på festivalen 2021. Vinneren får dekket produksjon av utstillingen, samt festivalpass og to netter på hotell.

En ekstern jury vil plukke ut årets beste portfolioer som vil bli presentert i en spesialutgave av Fotografi. Spesialutgaven kommer ut i november 2020 med de beste bidragene fra konkurransen.

Årets jury består av:
• Ellen Lande Gossner, fotograf og universitetslektor ved Oslo Met
• Rasmus Vasli, fotograf og innehaver av fotogalleriet VasliSouza
• Massimo Leardini, fotograf og bilderedaktør i tidsskriftet Fotografi
• Emil Kjærnli, student ved Kunsthøyskolen i Oslo og vinner av Fotografis Portfoliopris 2019

Alle må levere inn portfolioer bestående av 8-15 bilder, samt en prosjektbeskrivelse på ca. 3.000 tegn til Fotografis Portfoliopris. Konkurransen er åpen for alle og vi oppfordrer spesielt studenter og nyutdannede fotografer til å søke!

Regler for Fotografis Portfoliopris
En portfolio skal bestå av 8 til 15 bilder. Sammen med bildene skal det leveres en prosjektbeskrivelse på ca. 3000 tegn samt en kort bio. Hver deltager kan levere opp til 3 ulike portfolioer. Det forutsettes at fotografen eller bidragene har en tilknytning til de nordiske landene.
Konkurransen vil bli juryert én gang i året.

Frist for innlevering: 20. september 2020
Sendes: portfolio@fotografi.no
Spesifikasjoner: Lagre bildene som jpg-filer i beste kvalitet med 300 dpi oppløsning og 30-40cm langs den lengste siden. Bildene som leveres må ha høy nok kvalitet til å kunne brukes til trykk. Filene kan enten legges direkte i mailen eller sendes via Dropbox, Filetransfer eller lignende.

Hovedsponsor for Fotografis Portfoliopris er foto.no. Fotografis Portfoliopris blir til i samarbeid med Nordic Light Festival of Photography. 

Som ti-åring fikk Dev dyttet et speilreflekskamera i hånden. Faren hans, som var kunstmaler, ville ha bilder fra utstillingsåpningene sine. Dev, som var den yngste av fire søsken, fikk oppgaven. Den lille gutten ble fort fascinert av fotograferingen og folk begynte å kalle ham  «gutten med kameraet».

Devs mor var hattemaker og hadde en butikk i sentrum av Trondheim. Han elsket å henge der som barn, det var alltid fullt av folk i butikken. Men selv om det var folksomt rundt Dev i oppveksten, oppfattet han likevel det å være kunstner som både kaotisk og ensomt. Gutten ville velge et trygt yrke, han syntes oppveksten bar preg av å være uforutsigbar. Han ville slett ikke bli kunstner. Men kameraet han fikk i hånden må likevel ha inspirert ham, for på videregående skole valgte han linjen Medier og kommunikasjon. Men i løpet av det andre året fikk han problemer, han slet med skolen. Læreren foreslo at han skulle reise til India og fullføre sitt fordypninsprosjekt der, noe familien hans syntes var en god idé. Dev reiste alene til India. Devs far er indisk, så han hadde jo vært der tidligere, sammen med familien sin. Denne gangen bodde han hos en tante, og hver dag i halvannen måned gikk han rundt i gatene og fotograferte. Skoleoppgaven ble fullført, og det gikk riktig bra for Dev. Prosjektet fra India vakte oppmerksomhet også utenfor skolen, det ble blant annet vist på en utstilling på biblioteket i Trondheim. Slik ble kunstnerskapet og fotografiet likevel hans veivalg.

Tragedien

For et år siden mistet Dev Dhunsi kompisen sin, Rakavan Jeevaharan. Begge var studenter i Trondheim, Dev på Fotofagskolen og Rakavan på BI. De ble venner da de to guttene kjørte sammen fra Trondheim til Oslo, hvor de skulle på konsert. Rakavan snakket som en foss i et rasende tempo – på stavangersk. For Dev, som er trønder, var det en helt uforståelig dialekt. Først da de begynte å nærme seg Oslo knakk han koden og forsto hva Rakavan sa. Og der og da, i løpet av den turen, knyttet de et tett brorskapsbånd.

Men Rakavan forsvant. En natt i fjor høst, under fadderuka, kom han ikke hjem som avtalt. Dette var helt ulikt ham og han ble meldt savnet. En gjeng på ti-tolv venner satte straks i gang å lete. Dev ble besatt av å finne vennen sin. Han gikk rundt alene med kameraet sitt og fotograferte, hele tiden –  i en slags transe, besatt av å finne Raka. Han studerte bildene for å se om han kunne finne spor etter vennen. Da Raka fremdeles ikke var funnet etter noen dager, ble de flere og flere som lette etter ham. På det meste var de nærmere 200 personer. Rakavan var en populær gutt, gjengens midtpunkt – munter, munnrapp og fargerik. Etter to uker ble Rakavan funnet i Nidelven. Ingen vet riktig hva som skjedde den kvelden han forsvant, annet enn at han sannsynligvis havnet i elven ved en ulykke.

Prosjektet tar form

I løpet av de neste ti månedene fotograferte Dev uavbrutt. Han fotograferte leteaksjonen, han fotograferte begravelsen, han iscenesatte motiver. Konstruerte og konseptuelle bilder sammen med dokumentariske bilder. Han hadde ingen plan med fotograferingen, visste ikke hva han skulle bruke bildene til, han bare fotograferte. Som en slags dagbok. Han ville prøve å forstå det uforståelige gjennom fotografiet. Mange av bildene kan han ikke huske at han har tatt, som bildene fra begravelsen, det var som en blackout.

Men etter hvert så han at det begynte å ta form – at bildene var byggeklosser som han kunne sette sammen. Han blandet de dokumentariske bildene med de konstruerte. Han brukte vennene som modeller og konstruerte motiver som kunne beskrive hvordan han hadde det.

Arbeidsprosessen

Bildet av de to guttene som ligger ved elven med lilla netting over seg er et viktig bilde for Dev.

– Jeg måtte skape min egen måte å tolke på. Jeg lette og lette etter Raka, men Raka var borte. Mens jeg holdt på med de avsluttende bildene til prosjektet, dukket dette bildet opp i hodet mitt. Guttene på bildet er jevnaldrende kamerater, Leon og Bendik. De har lyse dreads og mange tatoveringer, de ser røffe ut. De ligger under et glorete lilla nettingstoff, nær Nidelven. Da Raka forsvant hadde han en lilla jakke på seg. Han brukte alltid sterke farger.

– I selve produksjonen av bildene skjer det meste spontant, ting er ikke alltid under kontroll. Menneskene er oftest nære venner. Jeg inviterer jevnaldrende som har en karakter eller en energi som inspirerer meg, og så jobber vi fritt sammen innenfor en konseptuell eller narrativ ramme. Fotograferingen tar sjelden mer enn tre timer, jeg havner lett i en flyt hvor underbevisstheten vet hva jeg vil få inn i bildene av følelser og energi. Og så går det av seg selv, forteller Dev.

Fotograferingen har vært viktig terapi, Dev vet ikke hva han hadde gjort uten den. Det var en periode hvor han levde veldig destruktivt, men etter hvert gikk det bedre og han begynte å trene, spise sunt og sove godt igjen. Dev ønsker å bære med seg videre det de to var sammen, det de to kameratene sto for.

– Jeg har forsont meg med at han har gått bort. Men i hodet mitt er det viktig at han ikke bare forblir den samme, ung, vi skal utvikle oss sammen. Det var ikke viktig for meg å lage en ren dokumentarisk serie, fortelle at slik var det, dette har skjedd, dette var vennen min. Det handler mer om hva jeg følte, at det gjorde vondt. I de dokumentariske bildene handler det om en virkelighet jeg ikke kunne forstå meg på, og at jeg måtte skape min egen.

– Hva tror du Raka hadde syntes om prosjektet?

– Han ville ha forstått det. Han hadde syntes at serien bare var positiv, det er jeg sikker på. Serien er en skildring av ham, og av vennskapet. Den auraen og energien  han hadde – han var spontan og i konstant bevegelse, litt rufsete på håret, uvøren og vital. Jeg ser for meg at han hadde vært veldig happy med at jeg har gjort dette på en annerledes måte, ikke så tradisjonelt.

Dev har samlet bildene i en bok, en slags dagbok under utvikling, som en hyllest til Raka. Boken håper han å ha ferdig trykket til utstillingen på Nordic Light fotofestival til våren. Utstillingen og oppholdet i Kristiansund er premien til vinneren av Fotografis portfoliokonkurranse.
Hele serien kan du se i Portfolioutgaven 2018.

www.devdhunsi.com

Nytt i år et samarbeid med fotofestivalen Nordic Light der årets vinner vil få produsert en utstilling med vinnerbidragene som vises på Nordic Light i mai 2019. Vinneren får dekket produksjon av utstillingen, samt reise, festivalpass og to netter på hotell.

Vi vil fremdeles ha en jury som også vil plukke ut ti portfolioer som vil bli presentert i en spesialutgave av Fotografi. Spesialutgaven kommer ut i desember 2018 med de ti beste bidragene fra konkurransen.

Alle må levere inn portfolioer bestående av 5-15 bilder, samt en prosjektbeskrivelse på 3000 tegn til Fotografis Portfoliopris. Konkurransen er åpen for alle og i år oppfordrer vi spesielt studenter og nyutdannede fotografer til å søke!

Årets jury
GT Nergård, rektor ved Fotofagskolen og styreleder for fotofestivalen Nordic Light
Trine Hisdal, fotograf tilknyttet fotobyrået Tinagent og medlem i Fotografis redaksjonsråd
Ole Andreas Buenget, fotograf, kurator og innehaver av fotogalleriet Galleri Balder

Regler for Fotografis Portfoliopris
En portfolio skal bestå av 5 til 15 bilder. Sammen med bildene skal det leveres en tekst eller prosjektbeskrivelse på ca. 3000 tegn samt en kort bio. Hver deltager kan levere opp til 3 ulike portfolioer.
Konkurransen vil bli juryert én gang i året.

Frist for innlevering: 1. oktober 2018
Sendes: portfolio@fotografi.no
Spesifikasjoner: Lagre bildene som jpg-filer i beste kvalitet med 300 dpi oppløsning og 30-40cm langs den lengste siden. Bildene som leveres må ha høy nok kvalitet til å kunne brukes til trykk. Filene kan enten legges direkte i mailen eller sendes via Dropbox, Filetransfer eller lignende.

Fotografis Portfoliopris blir til i samarbeid med: